Den vita liljan

Författare: Elisabet Nemert
Förlag: Forum Bokförlag

Catherina Gravina föds år 1460 på Sicilien. Hennes pappa tvingar henne att gifta sig med en riktig skithög till man, av honom blir hon nästan misshandlad till döds men lyckas i sista stund fly till Florens. Där bor hon gömd under en annan identitet, nämligen som man. Men så kommer Florens förste in i bilden och de blir förälskade direkt.

Wow och nja på samma gång. Jag är väldigt kluven. Första delen var bra men det hände inte så mycket. Andra delen var seg och sorglig, lite ältande, och slutat var helt fantastiskt bra. Så början av boken var lite medelmåttig, jag tycker att mycket var så svart på vitt, antingen var man jättegod eller helt genomrutten och antingen var allt förtrollande vackert eller fult. En del personer i boken var så snälla och goda mot allt så det blev nästan jobbigt till slut. Trots allt de hade råkat ut för förlät de alla, jag ville bara säga ”Men hallå, han döda dig ju nästan!?” Det var även lite för mycket med drömmar som berättade att saker skulle hända och hur örnar visade vägen för alla som sökte något. Jag tyckte det var för otroligt. Men mitt i detta var det en fin bok. I början blev jag även nästan trollbunden av alla vyer men när femtioelfte vackra vyn över Sicilien kom på sisådär tre sidor tröttnade jag lite. Men slutet, det otroliga slutet, höjer hela boken väldans högt upp. Jag rös när jag läste det. Så de negativa med boken bleknar bort tack vare, ja precis, the one and only slut!

/Johanna

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s