Allegiant

allegiant-by-veronica-roth__oPtFörfattare: Veronica Roth
Serie: Divergent #3
Se även: Divergent & Insurgent

För ungefär två år sedan började jag läsa första boken i den här serien av Veronica Roth. Divergent var en helt fantastisk bok, jag minns att jag ställde väckarklockan tidigare än jag behövde för att kunna vakna och läsa så mycket som möjligt innan skolan började. Sedan var det som att hela dagen bara var en lång väntan på att få fortsätta. Detta höll bara i sig i ungefär tre dagar, så lång tid tog det att läsa ut den.

När sedan andra delen kom, Insurgent, var mina förväntningar mycket höga. Även om jag inte blev riktigt lika fast så tyckte jag ändå att det var en väldigt bra bok.

Nu har jag läst tredje och avslutande delen i serien och jag önskar jag kunde säga att det var den bästa bok jag läst. Att jag inte kan vänta tills jag får läsa om hela serien och återuppleva den på nytt. Istället är min spontana reaktion till Allegiant att den inte var särskilt bra alls. Ärligt talat så förstår jag inte varför den behövde vara 526 sidor lång, nu i efterhand minns jag bara enstaka händelser, annars var hela boken bara en seg väntan på att något skulle hända. Till dess försvar så kan jag säga att jag kanske inte riktigt har gett den en chans. För att jag ska fastna i böcker kan jag inte läsa bara ett kapitel om dagen under flera månaders tid. Nu gjorde jag det, vilket troligtvis inte var till bokens fördel. Jag är dock osäker på om jag verkligen hade tyckt den var bra även om jag hade läst den i ett sträck. Om man bortser från att det egentligen inte hände så mycket så måste jag också säga att jag inte alls gillade beslutet att skriva boken från både Tris och Fours perspektiv. Jag märkte ingen som helst skillnad i deras berättande och var hela tiden lite smått förvirrad då jag alltid glömde att läsa vem som var berättare i vilket kapitel.

Med detta sagt så kan jag ändå konstatera att jag ändå kommer att räkna serien till en favoritserie. Divergent var som sagt en jättebra bok, och hela trilogins böcker är också så fina att de alltid kommer att ha en hedersplats i min bokhylla. Att jag kommer att läsa om dem en dag tvivlar jag inte heller på, och vem vet, då kanske jag tycker att alla tre är superbra.

/Mathilda

Annonser

Den femte vågen

den-femte-vagenFörfattare: Rick Yancey

Efter första vågen finns bara mörker. Efter andra vågen är det bara de som har tur som överlever. Efter tredje vågen är det bara de som har otur som överlever. Efter fjärde vågen finns bara en regel: lita inte på någon.
Nu är det gryning efter den femte vågen och Cassie flyr från De andra. De som ser ut som vanliga människor men som dödar alla de ser. De andra, som har splittrat jordens få överlevande. Cassies föräldrar är döda och hennes lillebror tillfångatagen. Nu flyr hon för livet, hon flyr från De andra. Cassie har valt att inte lita på någon. Hon vet att ensam är stark inte bara är ett slitet uttryck, utan det kanske enda sättet att hålla sig vid liv.

Just nu pratas det mycket om hur Den femte vågen ska vara nästa stora succé. Jag förstår verkligen vad det handlar om.

Även om boken handlar om hur jorden attackeras av utomjordingar (något jag inte direkt varit med om), var det som slog mig när jag läste boken hur verklighetstrogen den var. I början av boken finns ett citat skrivet av Stephen Hawking: Om vi skulle få besök av utomjordingar tror jag att det skulle sluta ungefär som när Christofer Columbus klev iland i Amerika – det vill säga inte så bra för ursprungsbefolkningen. Detta har jag aldrig tänkt på, men nu efter att ha läst den här boken känner jag bara att det stämmer. Det är troligt att om nu några utomjordingar skulle vara smarta nog att hitta jorden (innan vi hittar dem) så är de smarta nog att utrota människorna. Detta gjorde att det blev lite skrämmande vissa gånger i boken, det var lätt att relatera till det som händer med karaktärerna.

Vad jag kanske tyckte var lite sämre med boken var då att den kunde vara lite småseg vissa partier. Missförstå inte detta, Den femte vågen var en väldigt spännande bok, bara det att det ibland kunde stå lite väl stilla på händelsefronten. Andra delar var den som sagt mycket spännande vilket gör att jag troligtvis kommer att minnas den här boken som en väldigt bra bok.

/Mathilda

Matched

MatchedCassia has always trusted the Society to make the right choices for her: what to read, what to watch, what to believe. So when Xander’s face appears on-screen at her Matching ceremony, Cassia knows with complete certainty that he is her ideal mate… until she sees Ky Markham’s face flash for an instant before the screen fades to black.

The Society tells her it’s a glitch, a rare malfunction, and that she should focus on the happy life she’s destined to lead with Xander. But Cassia can’t stop thinking about Ky, and as they slowly fall in love, Cassia begins to doubt the Society’s infallibility and is faced with an impossible choice: between Xander and Ky, between the only life she’s known and a path that no one else has dared to follow.

En helt okej bok det här tycker jag. Även om jag inte fäste mig speciellt mycket vid karaktärerna, så var det intressant att läsa om själva samhället och hur det var uppbyggt. Jag tycker dock lite synd om den här stackars boken. Om jag hade läst den för ungefär ett år sedan hade jag troligtvis hade varit helt lyrisk och hoppat omkring, men det fullkomligt kryllar av dystopier inom ungdomsbokvärlden just nu och för att jag ska riktigt ska fastna för någon måste det vara något väldigt speciellt i dem. Matched var en bra bok, men den blir bara en i mängden för mig tyvärr.

Så nej, det blir ingen läsning av resten av böckerna i serien för mig.

/Mathilda

Safirblå

9163869624Författare: Kerstin Gier
Serie: Ädelstenstrilogin #2
Se även: Rubinröd

Hela den här serien borde verkligen ha varit samlade i en enda bok! Som Johanna skrev i sin recension hände det egentligen inte speciellt mycket i den första boken Rubinröd, och inte heller nu i den andra boken kände jag att handlingen kom speciellt mycket framåt. Safirblå börjar nämligen bara några timmar efter att Rubinröd slutat och det känns snarare som att det är nästa kapitel i Rubinröd, och inte nästa bok i serien.

Dessutom var det extremt förvirrande att börja läsa Safirblå, i alla fall för mig. Jag hade släppt Rubinröd helt och hållet, och hade därför ingen bra koll på karaktärerna. Nu kastades jag rakt in i en historia med massor av olika karaktärer varav vissa var spöken och demoner. Egentligen borde jag nog ha kollat upp vilka alla var, men då jag var lite lat blev det istället så att jag bara fortsatte läsa Safirblå utan att ha någon riktig koll på vilka alla var. Detta gjorde att jag inte kom in i boken på riktigt samma sätt som jag gjorde när jag läste Rubinröd, något som helt hade kunnat undvikas om de två böckerna hade varit sammanhängande.

Ändå kan jag inte låta bli att tycka om denna serie. Tidsresor är väldigt intressant att läsa om, och jag menar, det går faktiskt att helt enkelt läsa alla tre böckerna i serien i rad (i alla fall när tredje delen har kommit ut på svenska i höst).

/Mathilda

The Death Cure

Författare: James Dashner
Utgivningsår: 2011
The Maze Runner #3
Se även: The Maze Runner, The Scorch Trials.

Första boken var riktigt bra, många frågor var obesvarade och handlingen tog hela tiden nya svängar. Andra boken kändes mer som ett försök att skapa en lika spännande miljö som i första boken, vilket inte riktigt gick att uppnå. Delar av spänningen var ersatt med osmakliga våldsscener och monster. Därför var inte mina förväntningar så höga inför den tredje boken, The Death Cure.

Andra boken svarade inte på alla de frågor som läsarna får i första boken. Därför var där en del olösta mysterier kvar som behövde klaras ut i sista delen. Det var det som fick The Death Cure att ändå få ett visst driv och en större mening än vad andra boken hade. Därför tycker jag att The Death Cure var bra, inte alls lika bra som första eftersom den var väldigt bra, men ändå bra. Slutet ballade dock ur en smula, det var tillfredsställande men ändå lite abrupt och snabbt. Sådär smicksmack och så får ni vara nöjda så. Men, viktigt viktigt, alla frågor blev faktiskt besvarade.

Det är på grund av det som jag är skeptisk inför prologen The Kill Zone. Jag tycker att de tre befintliga böckerna har haft tillbakablickar och skapat en hyfsad bild av vad som hände innan The Maze Runner. Därför är jag spänd över vad prologen ska innehålla. Går det att pressa ur mer ur den här serien nu? Det kanske det gör!

Som avslut vill jag säga att jag verkligen rekommenderar er att läsa The Maze Runner-triologin och då framför allt för att första boken är så bra som den är!

/Johanna

1984

Författare: George Orwell
Utgivningsår: 1948

Att stressläsa under tidspress ger inte en bok de bästa förutsättningarna, vilket var fallet med 1984. Jag levde i tron att det var mer än en vecka kvar tills boken behövde vara utläst men sen visade det sig att lånetiden gick ut en dag senare. Det var bara till att läsa, läsa och läsa.

Om vi istället bortser ifrån de omständigheter läsningen ägde rum och går in på boken i sig kan sägas att jag tyckte om den. Det krävdes en hel del av mig som läsare, det går inte att slöläsa som det i vissa fall går att göra. Därför var det svårt att läsa boken om kvällarna när huvudet var lite halvmosat efter en hel dag i skolan. Men det gav en känsla av att boken var viktig och verkligen försökte berätta något för mig. Vad meningen var har jag fått analysera såhär i efterhand eftersom boken ingick i en skoluppgift. Jag kom fram till att Orwell var väldigt påverkad av de båda världskrigen och skrev därför om ett samhälle där det gått riktigt illa.

Att samhället i sin tur skulle förändras så här mycket på 40 år känns inte så sannolikt men vem vet! I för sig vet vi faktiskt nu att så inte var fallet, 1984 var inte ett år av krig där världen var uppdelad i tre ”länder”. Inte heller fanns där en diktator, kallad Big Brother, som iakttog varenda steg som individen tog. Ändå är det väldigt intressant att läsa om vad George Orwell trodde skulle kunna hända år 1984, ett år han själv aldrig fick uppleva.

Likheterna med Divergent är många. Samhället är uppdelat i olika grupper, det råder ”krig” mellan olika instanser och huvudpersonen har en förbjuden och hemlig kärleksaffär. Det är ett koncept som har visat sig populärt då 1984 är en väldigt känd bok och Divergent är på god väg till samma status.

/Johanna

Delirium

Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #1

Förr i tiden var kärlek det viktigaste i världen. Människor gjorde vad som helst för den. De kunde ljuga för kärlekens skull. Till och med döda. 
Men allt är annorlunda nu. Kärlek är en sjukdom som går att bota. Regeringen ser till att alla genomgår behandlingen när de fyller arton.
Ett liv utan kärlek är ett liv utan smärta. Det är tryggt, förutsägbart och lyckligt.
Lena Haloway har alltid sett fram emot dagen då hon ska bli botad. Men med 95 dagar kvar till behandlingen händer det otänkbara …

Jag har i princip bara läst positiva recensioner av den här boken och jag kan bara hålla med alla andra som har recenserat den. Delirium är verkligen en superbra bok!

Första halvan kändes dock lite händelselös. Själva konceptet var för mig inte särskilt nytt, då jag hade läst om handlingen tidigare, så hela introduktionsdelen så att säga satt jag mest och väntade på att boken skulle komma igång. Jag minns att jag tänkte att det var väldigt synd att jag inte tyckte att den var lika bra som alla andra verkade göra. Någon gång vid halva boken ändrades det för när jag läste ut boken var jag helt fast. Karaktärerna klistrade sig verkligen fast i mitt huvud någon gång där i slutet och de är fortfarande svåra att få ur huvudet känner jag. På något sätt är jag liksom fortfarande helt inne i boken.

Synd bara att andra delen inte kommer ut på svenska på ett tag. Just nu funderar jag till och med på om det är värt det att köpa nästa del på engelska, och strunta i bokhyllenörden i mig som säger att alla böcker i en serie ska vara i samma format och samma språk…

/Mathilda

Delirium

Författare: Lauren Oliver
Utgivningsår: 2012

Förr i tiden var kärlek det viktigaste i världen. Människor gjorde vad som helst för den. De kunde ljuga för kärlekens skull. Till och med döda. 
Men allt är annorlunda nu. Kärlek är en sjukdom som går att bota. Regeringen ser till att alla genomgår behandlingen när de fyller arton.
Ett liv utan kärlek är ett liv utan smärta. Det är tryggt, förutsägbart och lyckligt.
Lena Haloway har alltid sett fram emot dagen då hon ska bli botad. Men med 95 dagar kvar till behandlingen händer det otänkbara …

Modern, smart, känslosam, kritisk, fantasifull, vacker. Summan av det blir en bok som verkligen griper tag och skakar om och under det en historia som kan förknippas med allt ifrån andra världskriget till Romeo och Julia. Delirium har allt.

Innan jag började läsa hade jag en bild av att Delirium skulle vara bra men samtidigt en i mängden och efter 50 sidor var jag övertygad om att mitt första antagande var korrekt. Sen kom den, känslan av att där fanns något mer, tanken att Delirium var mer än en bok i mängden. En dystopi som kan kopplas till dåtid, nutid och framtid. En bok som innehöll mer än tonåringen och dess problem och ett samhälle som inte ser ut som det gör idag – istället tankar och kritik som kan kopplas till dagens samhällsuppbyggnad, dåtidens stora händelser och gamla kända berättelser och ändå en tanke om hur det kan se ut i framtida samhälle när tekniken blir med och mer framstående och i princip allt kan ”botas”. Även kärlek.

Tanken att kärlek kan klassas som en sjukdom är en väldigt intressant idé. Om bara ”symtomen” för ”sjukdomen” hade listats hade tanken av dödlig smitta och livsfarlig mental sjukdom kommit upp. När man istället vet att det är kärlek det handlar om blir synes helt annorlunda. Jättespännande! Regeringen tar fram en metod som kan bota människor emot kärlek och produkten av det blir ett stabilt samhälle där varken olycka eller hat existerar… men som även är helt dött.

Delirium är uppe i 10-i-topp klass för mig och likheterna med Divergent är många. Helt enkelt en helt fantastisk bok!

På Bonniers sida står det att filmrättigheterna är sålda och att filmen planeras komma ut 2013, samtidigt som andra och tredje delen – Pandemonium och Requiem – kommer ut på svenska. Om ändå 2013 hade kommit lite tidigare… Begäret är så stort att jag funderar på att läsa andra delen på engelska eftersom den redan är utkommen.

/Johanna

Insurgent

Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent #2
Se även: Divergent

One choice can transform you–or it can destroy you. But every choice has consequences, and as unrest surges in the factions all around her, Tris Prior must continue trying to save those she loves–and herself–while grappling with haunting questions of grief and forgiveness, identity and loyalty, politics and love.

Tris’s initiation day should have been marked by celebration and victory with her chosen faction; instead, the day ended with unspeakable horrors. War now looms as conflict between the factions and their ideologies grows. And in times of war, sides must be chosen, secrets will emerge, and choices will become even more irrevocable–and even more powerful. Transformed by her own decisions but also by haunting grief and guilt, radical new discoveries, and shifting relationships, Tris must fully embrace her Divergence, even if she does not know what she may lose by doing so.

Mina förväntningar var skyhöga när jag började läsa den här boken. Nästan så att jag väntade lite med att läsa för att jag var rädd att bli besviken. Så blev jag det då? Nej jag tror faktiskt inte det! Även om jag ändå tycker att Divergent är liiite bättre så tycker jag att Insurgent var en extremt bra bok den med. Kändes kanske lite som den där ”mellanboken” där huvudpersonerna inte uppnådde så mycket utan mer var på väg från den första boken och mot den sista boken i serien.

Fast också en mellanbok kan vara superbra! Det är Insurgent ett bevis på. För den är riktigt spännande och det är så roligt att läsa om karaktärerna igen.

Det roliga är att en slags bieffekt till att jag läser den serien verkar vara att jag känner extremt mycket för att läsa om Harry Potter- serien igen. Vissa likheter ser jag i de båda serierna, men inte extremt många. Ändå får jag sådan lust att läsa Harry Potter…

/Mathilda

Divergent

Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent #1

In a future Chicago, 16-year-old Beatrice Prior must choose among five predetermined factions to define her identity for the rest of her life, a decision made more difficult when she discovers that she is an anomaly who does not fit into any one group, and that the society she lives in is not perfect after all.

Wow!! Alltså: WOW!! Det här är en sådan bok som bara måste bli en ny favorit!! Den var så extremt bra. Sådär måste-vakna-tidigare-för-att-hinna-läsa-innan-skolan-börjar-bra! Jag förstår EXAKT varför den blev Favourite book of 2011 på Goodreads!! Och nu använder jag extremt många utropstecken märker jag, men det är ju bara för att den är så extremt bra!

Ja, den här var så spännande så att det nästan inte är klokt. Jag fastnade efter ungefär ett kapitel, och även om det var lite svårt att hänga med i början med alla nya namn så kände jag att den kunde bli väldigt bra. Sedan var jag fast. Hela tiden hände det nya saker, eller var på väg att hände nya saker så det gick inte att sluta läsa. ”Sträckläsning” borde göras till synonym för Divergent känner jag.

Den fick mig tänka på Harry Potter-böckerna och på Vampire Academy-böckerna, det bästa av två världar liksom… och lite till såklart. Nu säger jag inte att den här är bättre än Harry Potter böckerna, men Harry Potter-böckerna är egentligen en egen helt kategori så det är orättvist att jämföra en bok med den. Divergent var i alla fall otroligt bra!!

Så just nu sitter jag alltså och vaktar min brevlåda. Jag beställde andra delen i serien, Insurgent, redan innan jag hade hunnit en fjärdedel i den här, så väl planerade jag:). Så fort boken hamnar i brevlådan kommer jag att kasta mig över den! Dags att uppdatera min sida med favoritböcker tror jag minsann… Förresten skulle jag gissa på att Insurgent kommer att hamna i den nya headern som jag och Johanna håller på att fixa. Det omslaget är ju så fint och jag bara vet att jag kommer att tycka om den med!

/Mathilda