Hemligheternas Rike

de-utvalda-hemligheternas-rike

Bitterblue har alltid levt i skuggan av sin ondskefulle far, kung Leck. Han styrde som tyrann över sitt rike och bröt ner sitt folks vilja. När Bitterblue var tio år gammal mördades han, och Bitterblue blev drottning.

Åtta år senare kämpar hon för att få kungariket på fötter. Den onde kungens påverkan lever kvar och Bitterblue känner sig fångad. Hon börjar smyga ut ur slottet för att få gå på gatorna i sin egen stad. Då möter hon två tjuvar som har nyckeln till sanningen om Lecks makt. Och en av dem, med en mycket ovanlig begåvning, blir väldigt speciell för Bitterblue 

Det här är tredje boken i trilogin De utvalda. De tidigare böckerna i den här serien har jag suttit helt fastklistrad i. Denna läste jag visserligen ut på ungefär tre dagar, men det var för att jag väntade på att bli helt uppslukad av boken, vilket jag aldrig blev. Jag bara läste och väntade på att det skulle bli spännande, men det hände så lite att jag inte förstod att jag verkligen läst 622 sidor. Antagligen hade jag för stora förhoppningar på den efter de andra böckerna. Den var bra, men jag trodde den skulle varit bättre.

Jag rekommenderar den till er som gillar fantasy, romantik och intriger.

// Matilda

Annonser

Pandemonium

pandemonium-oliver_lauren-20990639-frnt

Författare: Lauren Oliver

Innan jag började läsa den här, uppföljaren till Delirium, hade jag läst en hel del andra recensioner av den. Det som de flesta verkade tycka var att Pandemonium inte riktigt var lika bra som Delirium. Jag hoppades verkligen att jag skulle tycka annorlunda, men tyvärr så gör jag inte det.

Pandemonium var bra. Jättebra till och med. Tiden bara sprang iväg när man läste och det är fortfarande väldigt intressant med samhället som Lena lever i. Saken är då den att Delirium var på en helt annan nivå. Det var en sådan bok man inte kunde slita sig ifrån. En sådan bok som man kan vara uppe en hel natt för att läsa ut.

Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag inte gillade Pandimonium lika mycket. Kanske berodde det på att jag inte alls förstod mig på Lenas och Julians förhållande, det kändes mer som att det presenterades för att det skulle bli lite dramatik. Och den där tvisten i slutet, den som väl skulle chocka mig som läsare, väntade jag mig skulle komma någon gång redan när jag läste första sidan…

Vad jag är säker på är dock att jag kommer behöva läsa Rekviem också, för Delirium och Pandemonium var tillsammans väldigt bra böcker och jag bara måste få reda på hur det ska gå.

/Mathilda

Den femte vågen

den-femte-vagenFörfattare: Rick Yancey

Efter första vågen finns bara mörker. Efter andra vågen är det bara de som har tur som överlever. Efter tredje vågen är det bara de som har otur som överlever. Efter fjärde vågen finns bara en regel: lita inte på någon.
Nu är det gryning efter den femte vågen och Cassie flyr från De andra. De som ser ut som vanliga människor men som dödar alla de ser. De andra, som har splittrat jordens få överlevande. Cassies föräldrar är döda och hennes lillebror tillfångatagen. Nu flyr hon för livet, hon flyr från De andra. Cassie har valt att inte lita på någon. Hon vet att ensam är stark inte bara är ett slitet uttryck, utan det kanske enda sättet att hålla sig vid liv.

Just nu pratas det mycket om hur Den femte vågen ska vara nästa stora succé. Jag förstår verkligen vad det handlar om.

Även om boken handlar om hur jorden attackeras av utomjordingar (något jag inte direkt varit med om), var det som slog mig när jag läste boken hur verklighetstrogen den var. I början av boken finns ett citat skrivet av Stephen Hawking: Om vi skulle få besök av utomjordingar tror jag att det skulle sluta ungefär som när Christofer Columbus klev iland i Amerika – det vill säga inte så bra för ursprungsbefolkningen. Detta har jag aldrig tänkt på, men nu efter att ha läst den här boken känner jag bara att det stämmer. Det är troligt att om nu några utomjordingar skulle vara smarta nog att hitta jorden (innan vi hittar dem) så är de smarta nog att utrota människorna. Detta gjorde att det blev lite skrämmande vissa gånger i boken, det var lätt att relatera till det som händer med karaktärerna.

Vad jag kanske tyckte var lite sämre med boken var då att den kunde vara lite småseg vissa partier. Missförstå inte detta, Den femte vågen var en väldigt spännande bok, bara det att det ibland kunde stå lite väl stilla på händelsefronten. Andra delar var den som sagt mycket spännande vilket gör att jag troligtvis kommer att minnas den här boken som en väldigt bra bok.

/Mathilda

Gästbloggare: Dark Matter

Författare: Michelle Paver
Utgivningsår: 2010

‘What is it? What does it want? Why is it angry with me?’ January 1937. Clouds of war are gathering over a fogbound London. Twenty-eight year old Jack is poor, lonely and desperate to change his life. So when he’s offered the chance to be the wireless operator on an Arctic expedition, he jumps at it. Spirits are high as the ship leaves Norway: five men and eight huskies, crossing the Barents Sea by the light of the midnight sun. At last they reach the remote, uninhabited bay where they will camp for the next year. Gruhuken. But the Arctic summer is brief. As night returns to claim the land, Jack feels a creeping unease. One by one, his companions are forced to leave. He faces a stark choice. Stay or go. Soon he will see the last of the sun, as the polar night engulfs the camp in months of darkness. Soon he will reach the point of no return – when the sea will freeze, making escape impossible. And Gruhuken is not uninhabited. Jack is not alone. Something walks there in the dark.

Dark Matter är en av de få böcker som jag faktiskt tyckte var obehaglig att läsa, och jag läser ändå många thrillers. Michelle Paver kan verkligen förmedla känslan av att vara helt ensam i en vik i Arktis när det är mörkt dygnet runt! Det hade nästan varit obehagligt utan mystiska händelser. En väldigt bra bok om man gillar läskiga böcker, lite långtråkig ibland då det är en loggbok och det inte händer saker varje dag, men det gör även att den känns mer verklig. Jag läste den på vintern och det gav ju verkligen stämning, men den är nog krypande året runt. En läsvärd bok.

/Gästbloggare Matilda

Gycklarens arv

gycklarens_arv-vikstrom_kersti-23086993-2636720582-frntlFörfattare: Kersti Vikström
Förlag: Opal

Nova är ett feodalt uppbyggt rike, där endast de allra rikaste är fria att styra sina liv. Esmeralda är tio år när hon skickas till huvudstaden Corona för att arbeta som kammarjungfru åt guvernörens äldsta dotter. Hennes föräldrar, liksom hon själv, är kontraktsarbetare, en slags livegna, och deras liv styrs av den som äger deras kontrakt. Under tiden som hon lever i palatset i staden upptäcker hon och börjar för sig själv ifrågasätta de enorma orättvisor som råder i landet. Under en resa till guvernörens släktingars gods på landet möter hon för första gången soller, en förtryckt folkgrupp som levde i Nova långt innan Esmeraldas folk kom dit. Där träffar hon även Storm, en soller som arbetar som slav på godset och som kommer att förändra hennes liv.

Det är alltid kul att bli positivt överraskad när man läser en bok. När jag såg baksidestexten på Gycklarens arv antog jag direkt att detta var en bok som passade in i den så kallade ”middle grade-genren”, det vill säga barn i åldern 10-12. Detta antog jag enbart eftersom att texten på baksidan var väldigt stor, och den lilla detaljen gjorde alltså att jag fick känslan av att det kanske inte riktigt var en bok för mig.

När jag hade kommit en bit in i boken märkte jag dock säga att jag hade ändrat mig. Även om huvudpersonen Esmeralda är tio år när boken börjar, utspelas huvuddelen av boken när hon är 15 år, och dessutom var själva landet där handlingen utspelas i så intressant att det var svårt att inte fastna. Det var också mycket lätt att tycka om karaktärerna (de karaktärer som var på Esmeraldas sida rättare sagt). Nästan så att det var lite för lätt att tycka om dem. Vissa stunder önskade jag nästan att fler som räknades som ”onda” inte skulle vara så genomgående elaka, samtidigt som det hade varit okej att de goda hade fler brister även de.

Kanske ska man inte alls placera in den här boken i någon direkt ålderskategori som jag gjorde när jag började läsa, den passar nog de flesta. Författaren tar upp flera tyngre teman som förtryck, våld och ett komplext samhälle. En oväntat bra bok:)

/Mathilda

The Maze Runner

200px-The_Maze_Runner_coverFörfattare: James Dashner
Se även Johannas recension

When Thomas wakes up in the lift, the only thing he can remember is his first name. His memory is blank. But he’s not alone. When the lift’s doors open, Thomas finds himself surrounded by kids who welcome him to the Glade – a large, open expanse surrounded by stone walls.

Just like Thomas, the Gladers don’t know why or how they got to the Glade. All they know is that every morning the stone doors to the maze that surrounds them have opened. Every night they’ve closed tight. And every 30 days a new boy has been delivered in the lift.

Thomas was expected. But the next day, a girl is sent up – the first girl to ever arrive in the Glade. And more surprising yet is the message she delivers.

The Maze Runners starkaste kort är för mig hur man aldrig vad som ska hända. Redan från den allra första sidan var det så pass förvirrande med en massa nya namn att jag inte ens började fundera på vart handlingen skulle ta vägen. Även efter att saker och ting klarnat något var det näst intill omöjligt att veta hur allt skulle utvecklas.

Jag gillar också hur alla karaktärer har helt egna röster, jag kan höra hur de låter i huvudet. De har också alla sina brister, vilket såklart gör dem mer levande.

Jag tycker verkligen att det ska bli roligt att se den här boken filmatiserad! Filmen kommer i februari nästa år och jag hoppas verkligen att den gör boken rättvisa. Miljöerna är så väldigt speciella att jag ibland hade svårt att se dem framför mig. Labyrinten till exempel, i mitt huvud blev väggarna av någon anledning bara ungefär tre meter höga istället för oändligt höga, min hjärna ville väl inte skapa högre murar… Detta kan dock helt förändras i en film vilket gör att jag nog kommer att tycka om filmen åtminstone lika mycket som jag tyckte om boken.

Det konstiga är att jag inte alls känner något behov av att läsa andra delen i serien. Efter sådana här spännande böcker brukar jag direkt börja fundera på att läsa del två, men nej det känner jag inte alls för. Kanske kommer jag att vilja göra det när filmen har kommit ut eller tidigare, kanske kommer jag aldrig läsa den. Jag tyckte i alla fall att The Maze Runner var en riktigt bra bok.

/Mathilda

Clockwork Princess

CP2_coverFörfattare: Cassandra Clare
Serie: The Infernal Devices
Se även: Clockwork Angel & Clockwork Prince

Man kan verkligen undra varför det har tagit mig så lång tid att börja skriva den här recensionen. Ända sedan jag läste Clockwork Prince har jag varit otroligt spänd på att läsa den här sista delen i serien, och läste den gjorde jag så fort den kom ut. Ändå ingen recension.

Hur som helst, jag tyckte extremt mycket Clockwork Princess. Cassandra Clare kan verkligen konsten att skriva böcker som innehåller precis allt. Boken är spännande, intressant, rolig och till och med sorglig.

Bokens starkaste sida var då annars de tre huvudkaraktärerna Tessa, Will och Jem. De har växt extremt mycket sedan första boken och blir bara bättre och bättre för varje sida. Efter ett tag tröttnade jag dock lite på flera av de andra karaktärerna. I den här boken kändes det som att Cassandra Clare ville att ungefär tio personer skulle vara huvudpersoner samtidigt, och få ett kapitel någon gång ibland på sig att, i tur och ordning; ”ha det bra”, ”få problem”, ”försöka lösa problemet”, ”lösa problemet” och ”få sitt extreeemt lyckliga slut”. En aning tröttsamt tyckte jag att det blev mot slutet. Fast detta lilla problem överskuggas nästan helt och hållet av resten av händelserna i boken, vilket gör att jag absolut räknar hela The Infernal Devices-serien till en favoritserie.

/Mathilda

Nemesis

nemesis-angelini_josephine-22575777-658020130-frntl

Författare: Josephine Angelini

Att bokblogga har nästan bara positiva effekter. Bokhyllan som växer så det knakar, en massa kul boktips och inte minst alla kommentarer:). En negativ följd till att jag började bokblogga har jag dock kommit på, nämligen att det är svårt att få tid till omläsningar. När jag skulle sätta igång och läsa Nemesis, tredje delen i en serie, så mindes jag väldigt lite av de två tidigare delarna. Jag hade koll på karaktärerna och den grundläggande handlingen men inte mycket mer än så. Därför funderade jag lite på att läsa om de två tidigare delarna innan jag började med Nemesis. Efter en blick på att-läsahyllan kände jag att det var lika bra att kasta mig över Nemesis direkt.

Så då började jag alltså läsa tredje delen utan att ha full koll på vad som hänt i de tidigare delarna och först och främst måste jag få ge ett litet diplom till författaren Josephine Angelini. Hon fixar det där med att få in en läsare som mig i historien utan att förklara exakt hela handlingen. Boken blev därför snabbt spännande och som tredje delen i en serie var det nästan omöjligt att inte dras in i historien.

Något som jag tyckte var mindre bra var då att den var skriven ur olika karaktärers perspektiv, utan någon direkt indelning. Helt plötsligt var det bara en ny karaktär som man fick följa och många gånger tänkte jag inte på att det var någon ny som berättade, förrän några sidor in i kapitlet.

/Mathilda

Pandemonium

Författare: Lauren Oliver
Utgivningsår: 2013

Hon offrade allt för kärleken. Nu har hon förlorat den för alltid. 
Lena ger sig av på en livsfarlig resa genom Vildmarken, till den växande motståndsrörelsens fäste. Samtidigt som det börjar viskas om revolution dras Lena in i ett livsfarlig spel.

Jag minns vad hemskt det var när jag hade läst slutet av Delirium och sen behövde vänta på Pandemonium… Efter en tid glömde jag bort det och vips fanns den i butikerna. Då vaknade den där känslan av att ”Just det, jag vill verkligen veta vad som hände!”. Vilket läsaren fick, fort. Efter det vävdes nya historier in i de gamla.

Det är så naturligt att tänka att ”Pandemonium är andra boken och därför sämre”, men det tycker inte jag att den var. Jag blev medryckt på samma sätt som i första boken, det kom in nya ansikten och nya miljöer som gjorde att spänningen steg och handlingen var snabb och bra. Delvis kan det bero på att jag inte i fulla drag minns Delirium, bara de större händelserna, men jag ser Delirium och Pandemonium som lika bra (vilket betyder väldigt bra!).

Alltså; jag tycker att Pandemonium levde upp till de förväntningar jag hade. Jag hoppades att den skulle vara lika bra som Delirium, och det var den!

/Johanna

Beautiful Creatures

6304335Författare: Kami Garcia & Margaret Stohl
Serie: Caster Chronicles #1

En förbannelse, ett val, två öden ? När sextonårige Ethan möter den nya mystiska tjejen Lena, inflyttad till det lilla sydstatssamhället Gatlin, slår det gnistor. Hennes gröna ögon, mörka hår och gåtfulla personlighet fascinerar Ethan. De dras obevekligt till varandra, men deras kärlek är farlig och hotar att avslöja mörka hemligheter ur det förflutna.

När Lena fyller sexton år kommer hon att förändras. En okänd värld av magi väntar på att slå klorna i henne. Hennes krafter håller på att vakna, och hennes kärlek till Ethan kan inte få fortsätta ? Men Ethan är beredd att göra vad som helst för att inte förlora Lena. Han tänker inte ge upp.

Jag har länge tänkt läsa den här boken, men av någon anledning hamnar den alltid i andra hand vilket betyder att den inte blir läst i första taget… Jag tycker dock inte speciellt mycket om att se filmatiserade böcker innan jag läst boken så därför, när jag skulle se filmen, läste jag boken.

Först och främst tycker jag inte riktigt att den lever upp till att hype. Jag kan helt enkelt inte låta bli att tänka på Twilight när jag läser den. Jag vet att det absolut inte finns några likheter: I den här boken är det ju tjejen som har övernaturliga förmågor och inte killen. Handlingen utspelas i en liten stad i södra USA istället för en liten stad i norra USA, och dessutom träffas Lena och Ethan på engelskalektionen istället för på biologin. Men problemet för mig är att det känns som att författaren har tagit delar av Twilight och ändrat för att få en ny historia som ska vara unik… Men hur som helst, när jag väl kom över detta så började det hända mer grejer i Beautiful Creatures och ju mer som hände, desto längre ifrån Twilight kom den på något vis.

Lite lång kan jag tycka att den var, men överlag riktigt bra! Jag gillar verkligen hur de historiska händelserna binds ihop med de nutida.

Om jag skulle gissa kommer jag ändå inte komma ihåg den här boken som en favoritbok i framtiden. Jag är inte ens säker på om jag kommer att läsa nästkommande delar i serien… Något jag är nästan säker på att jag kommer att göra är dock att se nästkommande filmer. Jag tyckte nog ärligt talat att filmen var bättre än boken:D

/Mathilda