We Were Liars

Författare: E. Lockhart

Den här boken alltså! Helt perfekt sommarläsning!

Vanligtvis skulle jag ha med någon slags handlings-del i recensionen, men ärligt talat känns det överflödigt när det handlar om We Were Liars. Ju mindre man vet om boken innan, desto bättre skulle jag säga. Värt att veta är väl ändå att det finns en karta över en liten ö på första sidan som är fin. Kartor är trevliga. Vad man inte vet när man tittar på kartan är att man alldeles strax ska få upptäcka en hel värld som rymmer sig på den lilla ön. På bara 225 sidor hinner författaren måla upp flera intressanta karaktärer,  en kärlekshistoria, och ett mysterium. Allt utan att något känns stressat. Imponerande!

Författaren hinner också med några avslutande mind-blowande kapitel. Jag mer eller mindre tvingade min mamma (som råkade vara i närheten när jag läste ut den) att direkt släppa sin egen bok för att istället skynda sig att läsa We Were Liars. Samtidigt ville jag egentligen behålla den för att direkt börja om från början när den var slut… Det är en sådan bok.

Jag kan meddela att den direkt hamnade i min favoritbok-hylla, mitt i mellan Fangirl och Jellicoe Road = stor ära.

/Mathilda

Regn+15:e augusti närmar sig= …

…=Omläsningsdags!

Just nu laddar jag för fullt för en länge efterlängtad bok som släpps om bara några dagar. Det är förstås ”Isla and the Happily Ever After” av Stephanie Perkins som det handlar om:).

Då det var nästan tre år sedan jag läste de två tidigare böckerna i serien (om man får lov att kalla det en serie..) kände jag att det var dags för en välbehövlig omläsning av ”Anna and the French Kiss” och Lola and the Boy Next Door”.

Glatt överraskad ser jag nu, efter att ha läst dem, ännu mer fram emot ”Isla and the Happily Ever After”. För det är fantastiskt hur MYSIGA dessa böcker är! Och FINA! Och allmänt BRA! Snåljåpiga 17-åriga Mathilda hade bara gett dem en ynka 4:a poängare på Goodreads :O. Tur att jag kan ändra betygen till två mycket mer passande FEMMOR nu i efterhand. Hoppas, hoppas att Isla and the Happily Ever After också lever upp till en femma.

Så, dagen till ära, en bild på dessa fina böcker med regnigt Göteborg som bakgrund.

/Mathilda

 

The Selection

Författare: Kiera Cass
Serie: The Selection #1

For thirty-five girls, the Selection is the chance of a lifetime. The opportunity to escape the life laid out for them since birth. To be swept up in a world of glittering gowns and priceless jewels. To live in a palace and compete for the heart of gorgeous Prince Maxon.

But for America Singer, being Selected is a nightmare. It means turning her back on her secret love with Aspen, who is a caste below her. Leaving her home to enter a fierce competition for a crown she doesn’t want. Living in a palace that is constantly threatened by violent rebel attacks.

Then America meets Prince Maxon. Gradually, she starts to question all the plans she’s made for herself—and realizes that the life she’s always dreamed of may not compare to a future she never imagined.

Jag har länge skjutit på att läsa The Selection. Den har stått med på min att-läsa-lista ett bra tag, men det tog av någon anledning emot att börja läsa den. Antagligen blev jag lite motvilligt inställd främst för att handlingen signalerar om en så extremt typisk ungdomsbok, och likaså omslaget. Allt eftersom fler och fler bloggare läste den började jag dock känna att den kanske var bra trots allt… Nu har jag alltså läst den. Och jag känner mig lite splittrad, vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Å ena sidan finns det en hel del jag inte riktigt gillar med boken. Exempelvis så skulle jag kunna ägna recensionen åt att jämföra The Selection med exempelvis The Hunger Games (för likheter finns här allt). Jag kunde också störa mig en del på huvudkaraktären America, främst mot slutet. Det kändes ibland som att hela grejen med hennes val blev så smålöjligt. I vissa anseenden var den också lite väl förutsägbar för mig.

Å andra sidan så fastnade jag verkligen i boken! Från första kapitlet hade mitt intresse väckts och det, i kombination med att den var relativt snabbläst, gjorde att det var väldigt svårt att sluta läsa. Jag gillar hur man får reda på mer och mer om deras samhälle och tävlingen, den blev spännande nästan på en gång. Sanningen är att jag aldrig blir trött på sådana böcker som får mig att vilja läsa hela tiden. Jag kunde inte ens öppna The Selection utan minst tio sidor bara *tjoff* försvann – vilket gör att jag samtidigt blir välvilligt inställd.

Så vad gör man då med en sådan här serie, som var intressant och fångande, men som man ändå störde sig lite på vissa stunder… Min lösning är att låna resterande delar på biblioteket. Kostar inget, men man får ändå reda på vad som händer.

/Mathilda

Fangirl

Cath is a Simon Snow fan.
Okay, the whole world is a Simon Snow fan…
But for Cath, being a fan is her life—and she’s really good at it. She and her twin sister, Wren, ensconced themselves in the Simon Snow series when they were just kids; it’s what got them through their mother leaving.
Reading. Rereading. Hanging out in Simon Snow forums, writing Simon Snow fan fiction, dressing up like the characters for every movie premiere.
Cath’s sister has mostly grown away from fandom, but Cath can’t let go. She doesn’t want to.
Now that they’re going to college, Wren has told Cath she doesn’t want to be roommates. Cath is on her own, completely outside of her comfort zone. She’s got a surly roommate with a charming, always-around boyfriend, a fiction-writing professor who thinks fan fiction is the end of the civilized world, a handsome classmate who only wants to talk about words… And she can’t stop worrying about her dad, who’s loving and fragile and has never really been alone.
For Cath, the question is: Can she do this?

Den här boken är skriven av författaren Rainbow Rowell. Hon har även skrivit Elenore and Park, en bok jag läste för några månader sedan och tyckte var helt okej. Kanske inte en ny favorit, men absolut en bra bok. När jag sedan upptäckte Fangirl och läste om vad den handlade om blev jag direkt intresserad. Jag började läsa den så fort jag fick hem den, och jag blev inte det minsta besviken. Ärligt talat så insåg jag, efter bara ungefär 50 sidor, att det här skulle bli en ny favoritbok. Sedan handlade det bara om att läsa 410 superbra sidor till. Och sedan *snyft* var den slut:(.

Att jag tyckte den var så bra, så direkt när jag började läsa, berodde nog på att det var extremt lätt att leva sig in i Caths liv, hennes berättarröst är väldigt levande. Man kastas rakt in i hennes flytt till college med allt som hör därtill. Till synes triviala problem som var cafeterian ligger verkar plötsligt inte alls så löjligt, och det är lätt att som läsare helt leva sig in i Caths ängslan för att träffa nya människor. Jag läste i en intervju med Rainbow Rowell att Cath är ganska lik henne själv, och det märks tycker jag. Allting känns bara så verkligt.

I Fangirl har också böcker en stor del (vilket förstås alltid uppskattas av mig) då Cath är ett stort fan av bokserien Simon Snow (en påhittad storsäljande serie, inspirerad av Harry Potter). Det är också det andra som jag gillar med boken. Cath skriver i boken  extremt populär fanfiction till Simon Snow och på college visar det sig vara svårare att hinna med att skriva. Även om jag inte alla gånger riktigt orkade med utdragen ur Simon Snow som fanns mellan kapitlen så är det ändå väldigt intressant att läsa om hur det är att skriva fanfiction. En av mina absoluta favoritdelar av boken är när Cath träffar ett superfan av hennes fanfiction, som inte vet om att det är Cath som har skrivit den.

Dessutom har Cath en enäggstvilling! Detta gör boken ännu intressantare att läsa tycker jag. Enäggstvillingar är alltid så fascinerande för mig som inte har någon aning om hur det är att vara enäggstvilling, och att läsa om hur Cath och hennes systers relation förändras under bokens gång gjorde historien ännu bättre.

Det här blev alltså definitivt en ny favoritbok för mig, den ska få fin hedersplats i bokhyllan. Just nu har jag till och med någon sorts löjlig boknörd-önskan om att jag skulle ha köpt den i hardback istället (favoritböcker ska helst vara i hardback), men jag får väl överleva… Efter att ha läst klart den upptäckte jag också att jag plötsligt kände väldigt mycket för att skriva fanfiction själv (vilket jag faktiskt också testade för första gången i mitt liv), och även att läsa fanfiction. Tur att det redan finns flertalet fanfiction-historier om just Fangirl att grotta ner sig i.

/Mathilda

Filmrecension: Vampire Academy

Här kommer ett (tyvärr) sågande inlägg om filmatiseringen av Vampire Academy. Jag var ärligt talat väldigt spänd på att se den, bokserien av Richelle Mead är ju en av mina favoritserier så jag hoppades absolut på att den skulle bli till en fantastisk film-serie. Jag måste säga att mina förhoppningar sjönk några grader när första trailern kom (den var inte särskilt bra) och ytterligare lite till när det visade sig att filmen plötsligt inte ens skulle komma på bio i Sverige. Nu har jag i alla fall sett filmen och jaa, vad ska man säga om det… Ärligt talat något av det hemskaste jag har sett på länge. Att se en favoritbok slaktas så fullständigt som Vampire Academy, alltså det var rent ut sagt jobbigt att titta på!

För det första gillar jag inte ALLS Lissa i filmen. Skådespelaren må vara en bra skådespelare, men hon gick inte alls ihop med min egen bild av Lissa vilket jag störde mig på från första stund. Rose var ändå helt okej, men i det fallet störde jag mig mer på alla hennes ”one-liners” hon slängde ut som bara lät extremt klyschiga och onaturliga.

Och manuset sedan! Snälla film-skapare därute: Hitta väldigt gärna på andra sätt att berätta för film-publiken om vad som har hänt innan filmen tog sin början, än att låta karaktärer berätta det för varandra! Särskilt två karaktärer som är bästa vänner, har spenderat ungefär hela livet med varandra och hmm nämnde jag att de har ett magiskt band till varandra så att de i princip kan KÄNNA VARANDRAS KÄNSLOR? Då behöver de inte säga till varandra att de har varit på rymmen i si och så många år.

Nu kanske jag egentligen inte ska uttala mig om den här filmen, med tanke på att jag faktiskt stängde av efter ungefär 10 minuter (när jag hade hunnit se ett alldeles för våldsamt slagsmål, samt en kråka som lite random flög in i en gravsten och dog…). Det var dock alldeles tillräckligt för mig för att se att det här inte var någon film jag ville lägga tid på (kanske för att jag råkade titta på den alltför nära inpå en tenta…). Samtidigt känns det tråkigt att avråda från att se filmen då många har sett fram emot den… Så jag kan säga att jag antagligen såg för lite för att verkligen vara säker. Med lite tålamod kanske filmen utvecklas till något helt okej-bra? Jag ska intala mig själv det, att den egentligen är väldigt bra och att jag bara hade för dåligt tålamod:).

/Mathilda

Filmrecension: Divergent

I förra veckan var var jag och Johanna och såg filmatiseringen av Divergent. Som var jättebra! Sådär gå-hem-från-bion-och-vara-glad-för-man-har-sett-en-superbra-film bra!! Ännu bättre kanske! För här har vi en filmatisering att vara riktigt, riktigt nöjd med. Alla de viktiga delarna av boken fanns med, och hela känslan var bara allmänt rätt. Jag blir glad bara jag tänker på det!

Först gillade jag att de hade med vissa låtar med sång, exempelvis så hade Ellie Goulding en väldigt bra låt precis innan själva ”valceremonin”, Hanging on, som passade perfekt. Och Dauntless entré gjordes så väldigt mycket bättre eftersom att deras instrumentala ”signatur” var så träffande rätt.

Det kändes också som att i princip alla karaktärer hade fångats på pricken. Särskilt Tris och Four. Jag vet att många fans var lite skeptiska till att Four var så pass mycket äldre i filmen än i boken, men ärligt talat fungerade det alldeles toppen. Han var på något sätt precis samma person i filmen som jag minns honom i boken vilket jag tror bidrog mycket till att filmen blev så lik boken. Och även Tris gjordes rättvisa. Hon fungerade så extremt bra som huvudperson, jag vet att i alla fall jag verkligen led med henne i många scener. Då hon inte alls är någon superhjälte i början kan man lätt tänka sig in i hennes situation. Skådespelaren som övertygade mig minst var då ärligt talat Ansel Elgort vilket gör mig lite nervös inför The Fault in Our Stars som kommer i sommar. Hoppas verkligen att han gör rollen rättvisa. Äsch då, vem försöker jag lura, klart han kommer. The Fault in Our Stars kommer bli bra, det bara är så.

Fast nu var det Divergent det handlade om… Jag är alltså väldigt nöjd, och kommer absolut se den igen. Förhoppningsvis blir nästa film i serien lika bra. Allegiant vågar jag inte riktigt hoppas på, särskilt med tanke på att den ska bli uppdelad i två filmer (varför liksom??). Men for now är jag väldigt glad över att Divergent blev bra:).

Här finns min och johannas recension av Divergent: Recension 1, Recension 2.

/Mathilda

<a href=”http://www.bloglovin.com/blog/2183592/?claim=b4racwn9ftf”>Följ min blogg med Bloglovin</a>

Bokbeställning!

Hej igen! Det blev ett väldigt långt uppehåll från Bokgläntan, ända sedan januari upptäckte jag idag :o. Under de senaste dagarnas hektiska tenta-pluggande har jag dock verkligen börjat längta tillbaka! Så nu när äntligen tentan är färdigskriven kände jag att det var dags för lite inläggs-skrivande:). Får väl se hur länge det håller i sig den här gången, några trevliga inlägg har hamnat på hög nu iallafall. Jag och Johanna har bestämt att bloggen inte får bli något jobbigt, och ta tid från skolan, det ska fortfarande kännas kul – som det gör för mig idag! Även om jag knappt har läst någonting alls det senaste (huu känns fortfarande helkonstigt) så är jag nu väldigt sugen på att köpa lite nya böcker. Just nu har jag ingen koll på vilka nya böcker som är värda att läsa, men några har jag dock haft ögonen på ett tag vilket känns roligt.

 

/Mathilda

Allegiant

Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent #3
Se även: Divergent & Insurgent

För ungefär två år sedan började jag läsa första boken i den här serien av Veronica Roth. Divergent var en helt fantastisk bok, jag minns att jag ställde väckarklockan tidigare än jag behövde för att kunna vakna och läsa så mycket som möjligt innan skolan började. Sedan var det som att hela dagen bara var en lång väntan på att få fortsätta. Detta höll bara i sig i ungefär tre dagar, så lång tid tog det att läsa ut den.

När sedan andra delen kom, Insurgent, var mina förväntningar mycket höga. Även om jag inte blev riktigt lika fast så tyckte jag ändå att det var en väldigt bra bok.

Nu har jag läst tredje och avslutande delen i serien och jag önskar jag kunde säga att det var den bästa bok jag läst. Att jag inte kan vänta tills jag får läsa om hela serien och återuppleva den på nytt. Istället är min spontana reaktion till Allegiant att den inte var särskilt bra alls. Ärligt talat så förstår jag inte varför den behövde vara 526 sidor lång, nu i efterhand minns jag bara enstaka händelser, annars var hela boken bara en seg väntan på att något skulle hända. Till dess försvar så kan jag säga att jag kanske inte riktigt har gett den en chans. För att jag ska fastna i böcker kan jag inte läsa bara ett kapitel om dagen under flera månaders tid. Nu gjorde jag det, vilket troligtvis inte var till bokens fördel. Jag är dock osäker på om jag verkligen hade tyckt den var bra även om jag hade läst den i ett sträck. Om man bortser från att det egentligen inte hände så mycket så måste jag också säga att jag inte alls gillade beslutet att skriva boken från både Tris och Fours perspektiv. Jag märkte ingen som helst skillnad i deras berättande och var hela tiden lite smått förvirrad då jag alltid glömde att läsa vem som var berättare i vilket kapitel.

Med detta sagt så kan jag ändå konstatera att jag ändå kommer att räkna serien till en favoritserie. Divergent var som sagt en jättebra bok, och hela trilogins böcker är också så fina att de alltid kommer att ha en hedersplats i min bokhylla. Att jag kommer att läsa om dem en dag tvivlar jag inte heller på, och vem vet, då kanske jag tycker att alla tre är superbra.

/Mathilda

Snyggaste bokhyllekulissen?

Upptäckte precis att På Spåret har en väldigt snitsig bokhyllekuliss! Kanske den snyggaste? Jag gillar den i alla fall starkt!

Jag har dock ingen kommentar på varför jag sitter och ser på På Spåret på bästa sändningstid en fredagskväll…

//Matilda