Lock and Key

Författare: Sarah Dessen

Ruby knows that the game is up. For the past few months, she’s been on her own in the yellow house, managing somehow, knowing that her mother will probably never return.

That’s how she comes to live with Cora, the sister she hasn’t seen in ten years, and Cora’s husband Jamie, whose down-to-earth demeanor makes it hard for Ruby to believe he founded the most popular networking Web site around. A luxurious house, fancy private school, a new wardrobe, the promise of college and a future; it’s a dream come true. So why is Ruby such a reluctant Cinderella, wary and defensive? And why is Nate, the genial boy next door with some secrets of his own, unable to accept the help that Ruby is just learning to give?

Lock and Key handlar om att våga öppna sig för andra och att våga riskera att bli sårad. Att hålla sig för sig själv är lätt, ingen kan såra dig och du är inte låst vid eller beroende av någon. Men är det värt det? Det var ämnet som gjorde att jag tyckte att boken var så väldigt bra och fick mig att vilja läsa hela tiden; vid frukosten, när jag väntade på mikron, när jag fick så lite som fem minuter över satt jag direkt med boken i handen. Det här är när Dessen är som bäst. Jag tycker alltså att Lock and Key är en av Dessens bättre böcker, vilket betyder att den är väldigt bra!

En bok som är både berör och stör vardagsrytmen i och med att varje vaken stund vill ägnas åt att läsa. Jag blir lite lycklig över att tänka på att det finns så bra böcker!

/Johanna

Helena och Hades

Författare: Josephine Angelini

Se även Mathildas recension av Helena, Hades och Nemesis.

I vilken miljö man läser en bok kan spela väldigt stor roll. Helena läste jag när jag låg på stranden nere i södra Frankrike och hade det allmänt underbart. Boken smittades av omgivningen och kändes därför som en väldigt bra bok. Jag funderade inte så mycket utan drogs bara med medan jag satt i skuggan under ett parasoll och hörde havet och måsarna. När jag kom hem skulle jag läsa bok två, Hades, och det var inte alls lika kul. Det gick bara inte, allt som tidigare hade varit så bra med Helena kändes plötsligt bara tramsigt. Halvgudar, övernaturliga förmågor och att de var ”skitsnygga” och perfekta uti fingertopparna. Det blev för mycket. Därför la jag ner läsandet av Hades, jag vill ha kvar känslan av att Helena var jättebra, vilket jag verkligen tyckte.

Mitt förhållande med trilogin Starcrossed är därför över här, vid halva andra boken. Jag avslutar med flaggan i topp, det jag läste var bra. Därför vill jag ändå rekommendera Helena för er och hoppas att ni får en bättre fortsättning med serien än vad jag fick.

/Johanna

Blunda och Hoppa

Författare: Sarah Dessen
Orginaltitel: This Lullaby
Utgivningsår: 2013

Remy är en ganska cynisk, lite bitchig tjej som tycker att relationer är bäst om de är korta och utan engagemang. Hon tar aldrig några risker, hon har noll tillit till människor, och hon är expert på att göra slut. Kanske har det någonting att göra med att hennes mamma är inne på sitt femte äktenskap och på att hennes pappa är död. Men så träffar hon Dexter, en musikerkille som inte alls är hennes typ. Tror hon.

Sarah Dessen är alltid väldigt bra, böckerna varierar endast i hur ”jättebra” de är. Blunda och Hoppa är en av Dessens böcker som jag ser som lite mindre jättebra, men som sagt fortfarande väldigt bra. Hennes sätt att måla upp karaktärer och ge dem egenheter och beskriva personlighetsdrag som är så träffande och sanna gör att hela boken blir levande (för alla Dessen-fans är detta bara upprepningar av det självklara). Tråkigt nog kunde jag här inte leva mig in i karaktärerna på samma sätt. Remy hade nya pojkvänner stup i kvarten och var en tjej med stake och festhumör, för mig var inte det en person jag kunde känna igen mig i.

Boken kretsade kring att våga ta risken att öppna upp för någon trots risken att bli sårad. Det är ett fint tema som även finns i Lock and Key (recension kommer), en bok jag läste i samma veva och därför var omöjlig att inte jämföra med. Av den blev jag mer övertygad och berörd än var jag blev av Blunda och Hoppa och därför försvann den lite i bakhuvudet medans Lock and Key höll sig kvar. Men sommarkänslan infann sig och det var en blandvändare. Så en given bok att läsa!

/Johanna

Den gamle och havet

På semestern i år hade jag läst ut de två böckerna jag hade med mig och fick därför gå över på en bok som jag annars inte hade valt i första taget. Den gamle och havet. Jag känner mig däremot snäppet mer allmänbildad nu när jag faktiskt har läst den, trots att jag inte själv förstod de djupa parallellerna mellan fiskaren Sandiego och Jesus förens översättaren sa det rent ut. Och vad gäller handlingen blev jag inte direkt frälst. En gammal man var ute och fiskade, och så fiskade han lite till, och sen var boken slut. MEN, ett stort plus för språket. Ernest Hemingways taktik att skriva väldigt lite men berätta väldigt mycket. Även detta förstod jag utav efterorden men jag höll verkligen med. I efterhand har jag förstått att det är kallat isbergstekniken och att Hemingway var en riktig fena på det. Så för att sammanfatta lite, jag blev imponerad av Hemingways teknik men boken var ingen fröjd i sig för min del.

/Johanna

Little Bee

Författare: Chris Cleave

I två år har den nigerianska flickan Little Bee suttit inlåst på en flyktingförläggning utanför London. Tiden har hon ägnat åt att studera engelska och fundera ut olika sätt att ta livet av sig – ifall männen som tvingade henne på flykt plötsligt skulle dyka upp. 
Hon är arton år när hon släpps ut från förläggningen.
Vart ska hon ta vägen, utan pengar eller kontakter? Det enda hon har är ett visitkort till en person vid namn Andrew O’Rourke. Sist hon såg honom var på en strand i Nigeria. Kanske kan han hjälpa henne nu. 

Jag läste Little Bee eftersom jag hade hört att den var lik Khaled Hosseinis böcker, en bok som liknar några av de bästa böckerna jag har läst borde vara bra. Mina förväntningar var därför väldigt höga vilket inte alltid är bra. I det här fallet var det inte det, framför allt för att Little Bee är en väldigt bra bok men den når inte upp till nivån som Tusen strålande solar och Flyga Drake har. Den saknar den komplexitet som finns i dessa böcker. Men att den vid jämförelse med dessa böcker inte riktigt är lika bra betyder fortfarande att den kan vara riktigt bra, vilket den var!

Little Bee är en väldigt fin och sorglig bok om en nigeriansk flicka som tvingas fly ifrån oljekrigen efter att hela hennes by mördas. Hon lever i ständig rädsla över att männen, som vill mörda henne eftersom hon bevittnade vad som hände i byn, ska komma. Läsaren får följa både Little Bee och ett brittiskt par som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle. De bådas liv vävs ihop under bokens gång och nutid varvas med dåtid, berättelser om den där dagen på stranden då allt förändrades.

Jag tycker verkligen att Little Bee är en bra bok.  Fruktansvärt hemsk och sorglig på sina ställen samtidigt som där finns mycket glädje. Det är också spännande hur Nigeria och Storbritannien jämförs, i det kommer mycket samhällskritik med. Först tänkte jag ta med ett väldigt bra citat, eller flera egentligen, men jag vill inte förstöra det för er genom att berätta det redan nu så ni får istället läsa boken för att upptäcka alla guldkorn som finns i den.

/Johanna

Pandemonium

Författare: Lauren Oliver
Utgivningsår: 2013

Hon offrade allt för kärleken. Nu har hon förlorat den för alltid. 
Lena ger sig av på en livsfarlig resa genom Vildmarken, till den växande motståndsrörelsens fäste. Samtidigt som det börjar viskas om revolution dras Lena in i ett livsfarlig spel.

Jag minns vad hemskt det var när jag hade läst slutet av Delirium och sen behövde vänta på Pandemonium… Efter en tid glömde jag bort det och vips fanns den i butikerna. Då vaknade den där känslan av att ”Just det, jag vill verkligen veta vad som hände!”. Vilket läsaren fick, fort. Efter det vävdes nya historier in i de gamla.

Det är så naturligt att tänka att ”Pandemonium är andra boken och därför sämre”, men det tycker inte jag att den var. Jag blev medryckt på samma sätt som i första boken, det kom in nya ansikten och nya miljöer som gjorde att spänningen steg och handlingen var snabb och bra. Delvis kan det bero på att jag inte i fulla drag minns Delirium, bara de större händelserna, men jag ser Delirium och Pandemonium som lika bra (vilket betyder väldigt bra!).

Alltså; jag tycker att Pandemonium levde upp till de förväntningar jag hade. Jag hoppades att den skulle vara lika bra som Delirium, och det var den!

/Johanna

Rubinröd

Författare: Kerstin Gier
Utgivningsår: 2012
Se Mathildas recension här.

Ja jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag tycker inte på något vis illa om Rubinröd men jag kan inte heller säga att jag tycker om den. Framför allt tycker jag att den var för kort. Jag väntade mig att det skulle hända mer men det jag fick läsa om i boken hade jag redan läst på baksidan. Det krävdes därför hela boken (i princip) innan den kom igång, och då var den slut. Det känns som att hela serien borde kunna rymmas i en bok. Därför hann jag inte fastna och inte är jag sugen på att läsa andra delen heller. Men som sagt, jag tycker inte illa om det jag läste, tycker bara att det var alldeles för lite handling i boken för att den ska kännas som en hel bok.

/Johanna

Flyga Drake

Författare: Khaled Hosseini
Utgivningsår: 2003

Amir och Hassan växer upp som bästa vänner under en omvälvande tid i Kabul. Trots att de uppfostras sida vid sida lever de i två helt skilda världar. Amir är son till en framstående välbärgad man, medan Hassan, som är son till Amirs fars tjänare, tillhör det fattiga och lågt stående hazarfolket. Hassan gör allt för Amir, han försvarar honom i alla lägen, men när Amir en dag får chansen att återgälda Hassans totala lojalitet sviker han. 

Som jag så många gånger nämnt läste jag Tusen Strålande solar för en tid sedan och tyckte att den var fantastiskt. Nu har jag läst ut Flyga Drake och är lika tagen av den. Den var bara så bra! Beskrivningarna av Afghanistan är så levande att det känns som att jag har varit där. Det är så annorlunda men samtidigt så likt. Det kan vara svårt att ta till sig allt hemskt som händer i världen eftersom det är så olikt hur det är här, men nu är det inte så längre. Läsaren lever sig in i karaktärernas situation så mycket att det känns tomt när boken är slut. Samtidigt var jag väldigt tillfreds när den var slut, jag var nöjd med vad jag fick reda på i slutet och ingenting saknades, historien var komplett.

När jag har läst Khaled Hosseinis böcker har jag verkligen förstått vad en bra bok betyder. En bra bok är en bok vilken det går att läsa i streck utan att få nog. Det är en bok som får läsaren att uppleva nya saker, förstå sig på andra kulturer och livssituationer. Det är en bok som läsaren kan relatera till på sitt eget sätt. Det är en bok som inte släpper taget. Det är en bok som alla borde läsa!

/Johanna

The Giver

Författare: Lois Lowry
Utgivningsår: 1993

At the age of twelve, Jonas, a young boy from a seemingly utopian, futuristic world, is singled out to receive special training from The Giver, who alone holds the memories of the true joys and pain of life. An ALA Notable Book for Children & Newbery Medal Winner. Reissue.

Jag minns inte exakt hur jag kom i kontakt med den här boken, det måste ha varit av en ren slump när jag bläddrade runt bland Amazons böcker. I vilket fall som helst så bestämde jag mig för att köpa den, utan att egentligen veta någonting om den. Jag sökte lite och såg att den hade fått många bra recensioner. Därför hade jag inga tankar eller förväntningar om boken innan jag började att läsa, vilket gjorde att min positiva överraskning blev så mycket större.

Det visade sig att The Giver var väldigt bra. Och saken är den att hade jag inte läst Divergent eller Delirium innan den här, böcker som är väldigt liknande, hade jag blivit tagen med storm. Den handlar om ett samhälle som helt är förskonat ifrån lidande och smärta. Invånarna lever i enheter och kärlek finns inte, både för att förskona och för att underlätta olika samhällsfunktioner. De vet inte heller vad döden är för någonting, de tror att man kommer till ”elsewhere”, vilket de firar. Gamla, unga, brottslingar med fler skickas till ”elsewhere”. De ser inte heller färg, de lever i ”sameness” för att det ska vara enkelt att förstå. Men kopplar man bort smärta och lidande kan inte heller glädje och kärlek finnas. Det blir ett samhälle som bara går och går. Det är bara två personer som vet hur det verkligen ligger till, The Giver och Jonas, som träns till att bli nästa Giver. De håller själva alla minnen för att samhället ska bli försonade. Minnen av färger, kärlek, vänskap, lidande, krig, död, smärta, allt vad livet egentligen innehåller.

Jag blev så väldigt positivt överraskad av The Giver. En liten bok som rymmer så mycket. Den får en att inse att utan svåra tider blir de goda inte lika goda och utan hat skulle inte kärlek finnas. Jag vill verkligen rekommendera den här boken till alla, den är ett riktigt guldkorn och jag är väldigt glad över att jag hittade den!

/Johanna

The Death Cure

Författare: James Dashner
Utgivningsår: 2011
The Maze Runner #3
Se även: The Maze Runner, The Scorch Trials.

Första boken var riktigt bra, många frågor var obesvarade och handlingen tog hela tiden nya svängar. Andra boken kändes mer som ett försök att skapa en lika spännande miljö som i första boken, vilket inte riktigt gick att uppnå. Delar av spänningen var ersatt med osmakliga våldsscener och monster. Därför var inte mina förväntningar så höga inför den tredje boken, The Death Cure.

Andra boken svarade inte på alla de frågor som läsarna får i första boken. Därför var där en del olösta mysterier kvar som behövde klaras ut i sista delen. Det var det som fick The Death Cure att ändå få ett visst driv och en större mening än vad andra boken hade. Därför tycker jag att The Death Cure var bra, inte alls lika bra som första eftersom den var väldigt bra, men ändå bra. Slutet ballade dock ur en smula, det var tillfredsställande men ändå lite abrupt och snabbt. Sådär smicksmack och så får ni vara nöjda så. Men, viktigt viktigt, alla frågor blev faktiskt besvarade.

Det är på grund av det som jag är skeptisk inför prologen The Kill Zone. Jag tycker att de tre befintliga böckerna har haft tillbakablickar och skapat en hyfsad bild av vad som hände innan The Maze Runner. Därför är jag spänd över vad prologen ska innehålla. Går det att pressa ur mer ur den här serien nu? Det kanske det gör!

Som avslut vill jag säga att jag verkligen rekommenderar er att läsa The Maze Runner-triologin och då framför allt för att första boken är så bra som den är!

/Johanna